Ett moget inlägg
Min födelsedag var mycket bra, tackar som frågar. (jag fick bl a en brödrost) Jag är nästan stor nu.
Igår fyllde även allas vår Baron von Gay år, ett så jämt tal som trettio, inte desto mindre. Det firades med en snusbra kväll i den kungliga huvudstaden. Vi blev inte snusfulla, men inte överdrivet jättelångt ifrån.
---------------------------- wall of text börjar här ------------------
Alla dessa födelsedagar och dylika jubileum har fått mig att reflektera över vad konceptet "mogenhet" egentligen innebär. Det är lite lätt förbryllande ibland, det där. Jag har väl ungefär kommit fram till följande uppfattningar:
Vad jag tror de flesta är överens om är att mogenhet i grunden är orelaterad till personens fysiska ålder. Undantag är förstås barn som är tillräckligt små för att fysiskt sakna de grundläggande förutsättningarna för mogenhet eftersom deras hjärnor inte har utvecklats tillräckligt för att kunna hantera nödvändiga koncept. Det är förvånansvärt ofta man stöter på människor som är alldeles för unga för att uppvisa den mogenhet de är. Så även om det finns ett tydligt samband mellan ålder betyder det ofta mindre än man vill tro.
Vad jag också tror är att det inte finns något nödvändigt samband med vad man skulle kalla ett "moget beteende" och faktiskt mogenhet. Väldigt ofta så har människor som man vet bär på en stor mogenhet också en förmåga att bete sig väldigt barnsligt. (ibland gillar jag att inbilla mig att jag själv tillhör den gruppen) I huvudsak tror jag inte ett beteende man själv aktivt väljer behöver återspegla mer djupt liggande inre egenskaper. Beteendets mogenhet har inget att göra med personens mogenhetspotential.
Därmed får jag för mig att "mogenhet" mer än någonting annat är en fråga om perspektiv, och hur man ser sig själv i relation till omvärlden. Det skulle då helt enkelt vara förmågan att inse att världen inte kretsar runt en själv, utan hur man samexisterar med människor runt en i ett större sammanhang. I samband med detta följer förståelsen av hur alla handlingar har konsekvenser, hur unik man trots allt inte är, och att man faktiskt inte är bäst på allt oavsett vad ens föräldrar sa. Osv. Ibland kan man förstå att somliga ser mogenhet som något att undvika. Knappt konstigt att så många väljer att inte låtsas om den.
--------------- wall of text slutar här ------------------------
Och som en vagt relaterad fråga diskuterade jag med några kamrater återigen kring sådana där enkla småsaker som man aldrig tänker på, enkla regler som man alltid tar för givet tills man kommer att tänka på dom och allt blir trasigt. Dagens fråga: hur man klär på sig.
Mina kamrater påstod att man på riktigt kan sätta på sig strumporna innan man sätter på sig byxorna när man klär på sig. Det måste vara det mest snusabsurda jag någonsin hört. Så kan man väl inte göra? Tanken är befängd.
Om någon av mina kära läsare har för vana att sätta på sig strumporna innan byxorna kan ni ju alltid skriva en kommentar och berätta om det, så att vi normala kan peka och skratta åt hur underliga ni är. Tack :)
Igår fyllde även allas vår Baron von Gay år, ett så jämt tal som trettio, inte desto mindre. Det firades med en snusbra kväll i den kungliga huvudstaden. Vi blev inte snusfulla, men inte överdrivet jättelångt ifrån.
---------------------------- wall of text börjar här ------------------
Alla dessa födelsedagar och dylika jubileum har fått mig att reflektera över vad konceptet "mogenhet" egentligen innebär. Det är lite lätt förbryllande ibland, det där. Jag har väl ungefär kommit fram till följande uppfattningar:
Vad jag tror de flesta är överens om är att mogenhet i grunden är orelaterad till personens fysiska ålder. Undantag är förstås barn som är tillräckligt små för att fysiskt sakna de grundläggande förutsättningarna för mogenhet eftersom deras hjärnor inte har utvecklats tillräckligt för att kunna hantera nödvändiga koncept. Det är förvånansvärt ofta man stöter på människor som är alldeles för unga för att uppvisa den mogenhet de är. Så även om det finns ett tydligt samband mellan ålder betyder det ofta mindre än man vill tro.
Vad jag också tror är att det inte finns något nödvändigt samband med vad man skulle kalla ett "moget beteende" och faktiskt mogenhet. Väldigt ofta så har människor som man vet bär på en stor mogenhet också en förmåga att bete sig väldigt barnsligt. (ibland gillar jag att inbilla mig att jag själv tillhör den gruppen) I huvudsak tror jag inte ett beteende man själv aktivt väljer behöver återspegla mer djupt liggande inre egenskaper. Beteendets mogenhet har inget att göra med personens mogenhetspotential.
Därmed får jag för mig att "mogenhet" mer än någonting annat är en fråga om perspektiv, och hur man ser sig själv i relation till omvärlden. Det skulle då helt enkelt vara förmågan att inse att världen inte kretsar runt en själv, utan hur man samexisterar med människor runt en i ett större sammanhang. I samband med detta följer förståelsen av hur alla handlingar har konsekvenser, hur unik man trots allt inte är, och att man faktiskt inte är bäst på allt oavsett vad ens föräldrar sa. Osv. Ibland kan man förstå att somliga ser mogenhet som något att undvika. Knappt konstigt att så många väljer att inte låtsas om den.
--------------- wall of text slutar här ------------------------
Och som en vagt relaterad fråga diskuterade jag med några kamrater återigen kring sådana där enkla småsaker som man aldrig tänker på, enkla regler som man alltid tar för givet tills man kommer att tänka på dom och allt blir trasigt. Dagens fråga: hur man klär på sig.
Mina kamrater påstod att man på riktigt kan sätta på sig strumporna innan man sätter på sig byxorna när man klär på sig. Det måste vara det mest snusabsurda jag någonsin hört. Så kan man väl inte göra? Tanken är befängd.
Om någon av mina kära läsare har för vana att sätta på sig strumporna innan byxorna kan ni ju alltid skriva en kommentar och berätta om det, så att vi normala kan peka och skratta åt hur underliga ni är. Tack :)
Politiker som djur 4: Mona Sahlin
Detta är Mona Sahlin, partiledare för Socialdemokraterna och statsministerkandidat. 1964 grundade hon svenska Barbieklubben, fast nu för tiden fifflar hon mest.
Hennes djur är:
En katt
Dagens genialiska bild är skapad av Mimmie. Tack!
Hennes djur är:
En katt
Dagens genialiska bild är skapad av Mimmie. Tack!
Slump är kul
Av ett rent sammanträffande promenerade jag förbi och råkade se slutet av Mona Sahlins sommartal.
Hon hade inga kattöron.
Hon var i vanlig ordning även ganska dålig.
Hon hade inga kattöron.
Hon var i vanlig ordning även ganska dålig.
Förresten, går det bra om Sahlin inte har kattöron?
"Förresten, går det bra om Sahlin inte har kattöron?"
Det är faktiskt en relevant fråga. Går det bra? Jag menar, i regel har man ju ganska liten möjlighet att påverka partiledares anatomiska egenskaper, så man brukar helt enkelt få finna sig i det. Resultatet blir lite som att fråga sig om det är okej att himlen är blå. Är det okej om Reinfeldt är skallig?
Nej, okej. Självklart ställdes den frågan mot en mycket logisk bakgrund, men jag såg den ur sitt sammanhang och insåg hur godtycklig och rolig den var. (En sån där sak som jag fnissade för mig själv åt ett tag)
Vid närmare eftertanke är väldigt många frågor väldigt underliga tagna ur sitt sammanhang. Till exempel: "har [din far] korta byxor?" Uppenbar fråga om man känner till dess kontext, fullkomligt absurd fråga om den skulle ställas till nästan vem som helst som inte känner till den.
Hela saken fick mig att fundera över hur imponerande människans förmåga att koppla saker som sägs till sitt givna sammanhang är, hur allt sägs i en given kontext med tidigare erfarenheter och gemensamma upplevelser etc. Ingenting konstigt med det, men det är en fascinerande sak som man inte funderar på så ofta. Åtminstone inte jag.
I andra nyheter har det varit en riktigt bra helg igen, varit ute och paddlat i vildmarken med min far. Mycket trevligt, tur med vädret. Stjärnfallen natten till lördag var även helt otroliga där ute, förmodligen bland det häftigaste jag sett. Man kunde praktiskt taget se glittret från svansen på vissa av dom. Nu är jag lite sliten med blåsor på händerna och alldeles för många myggbett, men det var det värt.
Det är faktiskt en relevant fråga. Går det bra? Jag menar, i regel har man ju ganska liten möjlighet att påverka partiledares anatomiska egenskaper, så man brukar helt enkelt få finna sig i det. Resultatet blir lite som att fråga sig om det är okej att himlen är blå. Är det okej om Reinfeldt är skallig?
Nej, okej. Självklart ställdes den frågan mot en mycket logisk bakgrund, men jag såg den ur sitt sammanhang och insåg hur godtycklig och rolig den var. (En sån där sak som jag fnissade för mig själv åt ett tag)
Vid närmare eftertanke är väldigt många frågor väldigt underliga tagna ur sitt sammanhang. Till exempel: "har [din far] korta byxor?" Uppenbar fråga om man känner till dess kontext, fullkomligt absurd fråga om den skulle ställas till nästan vem som helst som inte känner till den.
Hela saken fick mig att fundera över hur imponerande människans förmåga att koppla saker som sägs till sitt givna sammanhang är, hur allt sägs i en given kontext med tidigare erfarenheter och gemensamma upplevelser etc. Ingenting konstigt med det, men det är en fascinerande sak som man inte funderar på så ofta. Åtminstone inte jag.
I andra nyheter har det varit en riktigt bra helg igen, varit ute och paddlat i vildmarken med min far. Mycket trevligt, tur med vädret. Stjärnfallen natten till lördag var även helt otroliga där ute, förmodligen bland det häftigaste jag sett. Man kunde praktiskt taget se glittret från svansen på vissa av dom. Nu är jag lite sliten med blåsor på händerna och alldeles för många myggbett, men det var det värt.
Ett samhälle utan något att skriva om
Jag kände att jag hade lust att skriva ett dåligt blogginlägg, däremot hade jag inget att skriva om. Lyckligtvis känner jag människor som kommer med goda råd, och gav mig idén att skriva om hur ingen i samhället har något att skriva om. (oj oj oj, så meta och ironiskt)
Att "ingen" i samhället skulle ha något att skriva om är förstås en genialisk överdrift, eftersom det i dagsläget sannolikt skrivs både mer minst lika bra saker som tidigare i mänsklighetens historia.
Däremot har det skett en otrolig förändring i synen på skrivandet, i samband med att det blivit enklare och enklare för människor att publicera texter och få dem lästa.
Utvecklingen har gått en bit framåt sen tiden då alla böcker skrevs för hand av munkar, så det är inte konstigt att kvantiteten av skrivna ord ökat, och därmed även andelen direkt ointressant white noise. När det krävdes pengar (och ofta förr i tiden därmed i regel utbildning) och kontakter för att få något skrivet följde det med en naturlig kvalitetskontrollsprocess. Ett undantag är förstås privata brev, men även dessa är riktat till en given mottagare och har en associerad kostnad. Internet har istället fört med sig den kostnadsfria masskommunikationen, som ögonblickligen kan gå ut till ett närmast obegränsat antal människor (överdrift, eftersom det finns ett begränsat antal människor med begränsad tillgång till internet) med minimal ansträngning och ofta helt utan kvalitetskontroll.
Och plötsligt blev skrivandet och uttryckandet ett självändamål. Samhället har ett oändligt behov av att skriva, uttrycka sig och bli sedda, men egentligen sitter vi alldeles för ofta utan något att skriva om. Är vi så bortskämda av vår förmåga att delge vår tankar för världen att deras innehåll har börjat förlora sitt värde? Det sägs att man aldrig kan uppskatta något som man fått gratis fullt ut. Kan det vara så att våra ord, tankar och mänskliga relationer är på väg att bli för billigare för vårt eget bäst?
Sådär i efterhand är den här texten ganska osammanhängande och säger inte så mycket intressant alls. Men det beror på att jag inte heller har något intressant att skriva om. Det påminner lite om det där Bra Inlägget jag skrev förut, fast sämre. Nåja.
tack M för idén btw :D
Att "ingen" i samhället skulle ha något att skriva om är förstås en genialisk överdrift, eftersom det i dagsläget sannolikt skrivs både mer minst lika bra saker som tidigare i mänsklighetens historia.
Däremot har det skett en otrolig förändring i synen på skrivandet, i samband med att det blivit enklare och enklare för människor att publicera texter och få dem lästa.
Utvecklingen har gått en bit framåt sen tiden då alla böcker skrevs för hand av munkar, så det är inte konstigt att kvantiteten av skrivna ord ökat, och därmed även andelen direkt ointressant white noise. När det krävdes pengar (och ofta förr i tiden därmed i regel utbildning) och kontakter för att få något skrivet följde det med en naturlig kvalitetskontrollsprocess. Ett undantag är förstås privata brev, men även dessa är riktat till en given mottagare och har en associerad kostnad. Internet har istället fört med sig den kostnadsfria masskommunikationen, som ögonblickligen kan gå ut till ett närmast obegränsat antal människor (överdrift, eftersom det finns ett begränsat antal människor med begränsad tillgång till internet) med minimal ansträngning och ofta helt utan kvalitetskontroll.
Och plötsligt blev skrivandet och uttryckandet ett självändamål. Samhället har ett oändligt behov av att skriva, uttrycka sig och bli sedda, men egentligen sitter vi alldeles för ofta utan något att skriva om. Är vi så bortskämda av vår förmåga att delge vår tankar för världen att deras innehåll har börjat förlora sitt värde? Det sägs att man aldrig kan uppskatta något som man fått gratis fullt ut. Kan det vara så att våra ord, tankar och mänskliga relationer är på väg att bli för billigare för vårt eget bäst?
Sådär i efterhand är den här texten ganska osammanhängande och säger inte så mycket intressant alls. Men det beror på att jag inte heller har något intressant att skriva om. Det påminner lite om det där Bra Inlägget jag skrev förut, fast sämre. Nåja.
tack M för idén btw :D
