Kontrabloggen

Jag promenerade nedåt Götgatsbacken när jag fick syn på honom. En typisk greenpeaceman i linne och med hippieaktigt långt hår i en svans. Han rörde sig mot mig och jag gjorde misstaget att slänga en blick i hans riktning. I likhet med hos många andra rovdjur får detta greenpeacemannens samtliga jaktinstinkter att kicka in.

När han passerade bredvid mig gjorde han en odefinerbar gest för att få min uppmärksamhet och levererade en hälsningsfras jag inte uppfattade, eftersom jag hade musik i det örat.

"Huh?", sade jag intelligent, som om jag inte hade lagt märke till honom tidigare.

Han gav mig en trött blick och sade något i stil med: "Alltså, vi kan väl bara få det här överstökat. Gå med i Greenpeace osv."
Jag måste säga att jag verkligen gillade hans approach.

"Jag är redan medlem i greenpeace, tyvärr", ljög jag i vanlig ordning.

"Okej, coolt. Tack för det stöd." Jag vet inte om han trodde mig eller inte.

"Varsågod", sade jag och gick vidare.

Han var onekligen den bäste greenpeacemannen i världen.