Kontrabloggen

Svenskan är ett språk som faktiskt saknar ganska många ord det skulle behöva, eller åtminstone ord som skulle kunna vara så mycket bättre än vad de är.

Vissa av dessa exempel beror på trasigheter som uppstår när man försöker översätta saker från engelskan. Exempelvis A's (tidigare BF(man tror någon är nöjd med sin förkortning men icke (parantenser inom paranteser woop))) exempel om pluralet av bagel. En bagel, flera bäglar? Logiskt, men korkat. Jag gillar visserligen ordet bäglar, även om det känns väldigt mycket som en medeltida form av trumpet.

Andra trasigheter uppstår när ord inte är beredda på vissa grammatiska former. L tjatar alltid om exemplet "ett kått lejon". Om en lejonhanne är brunstig, är han då ett kått lejon? Nej, man kan inte säga så. Logiskt men korkat. Det är däremot inte L's fel. Det är snarare svenskan som är så bristfälligt byggd att man inte kan använda ord på bra sätt utan att behöva ta massa formuleringsmässiga omvägar.

Det som stör mig mest: Ord som bara är fula och dåliga. Favoritexemplet: "Bröstvårta". Jag står inte ut med det ordet. Nipple. Pezón. Mampinto. Mamelon. Capezzolo. Mamilo. Nänni. Alla de där är ord för bröstvårtor som är ganska bra och nästan poetiska eller nåt. Men "bröstvårta".  "Vårta" är inte alls ett bra ord. Man blir ju bara deprimerad. Tyskans Brustwarze är förstås lika illa, men tyskan förväntar jag mig liksom vara ett ganska groteskt språk, det är liksom dess charm. Men vad fan. En vårta som sitter på bröstet och är en vårta. Skärp dig, svenskan. Ska väl vidarebefodra det här till Horace Engdahl och hans crew.