Kontrabloggen

Efter mycket hårt arbete är Nonchalant Dragon Upstairs nya film äntligen klar, en remake av den gamla klassikern Prästsketchen.

Se den här.

Utdrag ur mina föreläsningsanteckningar idag:


Absolut möjlighet: enhörningar, flygande grisar

Absolut omöjlighet: runda fyrkanter

Tidsmaskiner är kontroversiella


Hade alltså sista föreläsningen i Metafysik idag, på temat modalitet. Det var givande.

Lyckades även tydligen få till ett A på tentan i Värdeteori som jag hade för några veckor sen, till min stora överraskning. Kändes glatt. Praktiskt taget världsmästare.

Såg även Lars Ohly i tunnelbanan. Han tuggade tuggummi och verkade uttråkad. Jag gjorde den där grejen man gör ibland när man ser kända personer och kollar lite för många gånger på dom, inte för att man är så imponerad för att de är kända men för att man måste försäkra sig om att det faktiskt är personen i fråga och inte bara någon som liknar denne. Och så känner man sig lite korkad.

Jag hittade ett nytt favoritcitat i min Bra Citatbok imorse:

"Livet är en tragedi för de människor som känner, och en komedi för dem som tänker."

-Jean de la Bruyère


Och på tal om sägningar som är bra är även "framtidsfantasy" ett bra ord för att beskriva science fiction.

Många bra saker idag. Bra dag.

"Usch vad kallt det är."

"Helt orimligt kallt, är det."

"Och fyra månader till med sån här kyla, fy."

"Verkligen. Varför bor man ens i Sverige?"

"Eller hur. Våra förfäder måste ha varit efterblivna."

"Exakt. De kunde bosatt sig på något varmt ställe. Men näää."

"Korkat. Det är i alla fall bättre när det är såhär ordentligt kallt än när det är runt nollgradigt."

"Ja, det är sant. Finns inget värre än fuktigt luft som liksom blåser igenom alla kläder och all hud."

"Håller med. Det är nästan lika illa när det är för varmt förstås. När det är kallt kan man ju bara ta på sig mer kläder, när det är för varmt kan man inte göra så mycket åt det."

"Mm. Så länge man klär sig ordentligt och har varma skor fryser man inte. Det är okej så länge det inte är blött."

"Ja, slask är ju det värsta av allt. Snön är ju i alla fall fin att titta på."

"Precis. Den är fin så länge man inte behöver vara i den."

"Fin på avstånd."

"Ja."

"Usch, vad kallt det är."




Jag är villig att slå vad om att samtliga svenskar har konversationer som ganska exakt motsvarar denna, varje vinter. Men nu finns den i sin helhet på min blogg, så nu behöver vi inte prata om det igen. En sorts public service.

Nu var det länge sen jag skrev igen. Ni har hört alla mina förklaringar förr, så jag tänker inte skriva det igen.

Däremot har jag en ganska bra ursäkt åtminstone för den senaste veckan, eftersom jag inte haft tillgång till internet i mitt hem. Det var najs.

Jag skulle skriva saker om vad jag gjort, men här är en bild istället:

In other news fick jag mitt kinavykort av HSPM igår, det har nu en hedersplats i min vykortssamling. Lite imponerande att det bara tog 1 månad att skicka det från Kina, med tanke på hur lång tid post från södra Europa gillar att ta på sig. Tack HSPM! :D

 

Tack, F. Du är någon form av hemligt geni, tror jag bestämt.

Jag mindes just att när jag vaknade i morse var jag tvungen att ta mig och stänga av min mobil som låg på skrivbordet, men både mina armar sov fortfarande.

Det var en underlig och lite besvärlig situation.

Hur sover man ens på ett sätt så att båda ens armar somnar?

Jag hade förstås övervägt att skriva ett inlägg om valet medan det fortfarande var aktuellt, men jag bedömde att det inte var fullkomligt i överensstämmelse med Kontrabloggens anda. Därmed överlämnar jag de seriösa analyserna till folk med engagemang, seriositet och en egen agenda. Mer givande är det istället att tala om de saker man minns i efterhand.

Ett av de stående intrycken från SVT:s valvaka är förstås Christian Luuks formidabla insats. Hans funktion: Att bara vara så jobbig som möjligt.

En av de bästa sakerna var Carl Bildts reaktion på Luuks närvaro när han anlände till studion och iskallt kommenterade: "Nu harrrr de verrrrkligen skrrapat i botten av lådan." Carl Bildt är en bra man.

Den stora valhändelsen är förstås SD:s inträde i riksdagen. Det mest unika med Sverigedemokraterna är deras ofelbara förmåga att locka fram det sämsta ur alla som är i närheten av dem, oavsett politisk färg. Det finns ganska många i Sverige som borde skämmas, och jag talar inte enbart om SD och deras väljare. Men det var inte min poäng, bara en övergång.

Det måste dock nämnas att inget jag sett inom politiken varit så motbjudande som Jimmie Åkesson och AIK-klacken. Schalalalala-Jimmie borde kanske ha nämnt för sina kamrater att det inte är en fungerande mediastrategi att vara fotbollshuliganer. Men det kanske är en svår sak att veta om man inte har en stor parlamentarisk erfarenhet.

På tal om politisk erfarenhet är en annan favorit när SD:s partisekreterare Björn Söder knappt tio minuter efter valresultatet gjorde uttalandet "Mona Sahlin hade varit en katastrof som statsminister, internationellt och nationellt." Vad är broar till för, om inte för att brännas? Man får ge honom några poäng för att han talar sanning, i alla fall. (fun fact: en google-sökning på "mona sahlin katastrof" gav ungefär 815 000 träffar)

För att återkoppla till den tidigare nämnda Christian "Botten på lådan" Luuk, så var hans möte med Schalalalala-Jimmie något av det mest rutinerade jag haft nöjet att beskåda. Han står, direkt efter ett av de mer upprörande valen i modern tid, med en av de för ögonblicket mest hatade männen i Sverige, i direktsändning. Och vad gör han? Han frågar om han vill ha en smörgås. Det finns många saker man kan säga om Christian Luuk, men att han inte är professionell är inte en av dem. (förutsatt att han inte såg till att Jimmie typ fick en smörgås med kiss på eller något för det vore fruktansvärt oprofessionellt)

Ohlys bestämda vägran att befinna sig i samma sminkloge som Åkesson var förstås en omedelbar klassiker, som jag inte vet hur mycket jag kan säga om. Det roliga med det är att det lika gärna skulle kunna vara en välplanerad mediakupp eller vanlig ilska, med tanke på Lars dåvarande rasande tillstånd ("rrr utomparlamentariska aktioner rrrrr") och track record vad gäller impulsiva handlingar i direktsändning.

Men det i mina ögon mest minnesvärda och underskattade ögonblicket var när Jimmie kommer in i studion direkt efter Ohlys diss, och med en djup suck och världens mest uppgivna röst säger "Jaha... ...det här börjar ju bra :("


På det hela taget var valet ganska korkat. Four more years!

Som ett led i mitt fortgående projekt att lägga ut Kontrabloggens innehåll på entreprenad till tolvåringar (med sikte på att helt kunna utfasa mitt eget skrivande till 2013) kommer här ett av de alltid lika uppskattade gästinläggen. Ni kan själva lista ut av vem, lite som en deckargåta.

Det handlar om färgen beige, och hur mycket man kan hata den.


Jag hatar beige. Det är en otroligt ful och tråkig färg.

Den är typ.. grå plus brun minus allt som är bra med färg. Så fort någon säger beige, blir jag.. typ sur. Surast av alla. Det är typ värre än att barnen i afrika dör av svält.

Svälten är fanimig prioritet två, färgen beige måste utrotas innan vi kan tänka på de stackars barnen. BEIGE ÄR FULT, DUMT OCH ONÖDIGT!

Det enda beige är användbart till, är möjligtvis att de klär ganska bra på spyor. Spyor är äckliga, så en äcklig och dålig färg förstärker hela känslan. Det är najs.

Men jag tycker fortfarande att lila är en mer najs färg på spyor (Jag har erfarenhet av lila spyor, ja..), för det är en så fruktansvärt dålig färg. Brun är den ända färgen som är nästan lika dålig, men den är inte i närheten.

Beige är fult.

Beiga kläder är fula, särskilt när folk har på sig dem i tv. När kameran zoomas ut, så att man ser hela deras kroppar, ser det ut som om de är nakna. Och det är pinsamt och dåligt.

Man ska vara naken, eller så har man kläder på sig. Det ska inte finnas något som heter "det ser ut som hon är naken."

Att vara naken i tv på riktigt är mycket ballare än att låtsas vara naken, genom att ha på sig beige. Gud vad jag hatar beige.

Det blir inte bättre av att alla tycker mitt hat mot beige är töntigt.. Jag menar, satans känslolösa känslofober.

Om en blogg har beige design, kommer jag nog lämna den direkt, om det inte är riktigt awesome. Och jag vet inte ens om det finns så awesome bloggar.

Beige är så äckligt, beiga böcker borde förbjudas, och de som trycker beiga böcker borde få brinna i helvetet.

För beige är fult.

Jag borde starta ett parti, -hata-beige-t-partiet (T finns bara med för att då kan man förkorta det HBT), och ägna mig att hata beige, som yrke. Det vore ganska så coolt, liksom, professionell beige-hatare. Låter ganska ballt egentligen.

Jag skulle bygga ett kontor HELT utan beige, och alla som jobbar där MÅSTE hata beige, och ingen får ha något beige med sig in. Beige borde förbjudas.

När jag ser beige, blir jag ledsen och sur. Typ, pms-sur. Jag blir typ arg på alla, och vill bara elda upp all beige färg i världen. Kan vi inte ordna ett beige-bål snart?

Beige är även en dum färg på det sättet, att den har ett väldigt fult namn.

Beige, beige, beige.

Jag hatar verkligen beige.

Jag hade en kompis som kunde säga beige så roligt, att jag nästan gillade beige. Men nu har han stuckit till en annan skola, och jag sjunker ner i fördärvet igen.

Går det att INTE hata beige, kommer jag kunna sluta?

Vem i helvete vet, jag har fan ingen aning.

Det enda jag vet är att beige är en rövslickande, skitjobbig, kuksugande, asäcklig, sämst färg, som jag hatar.

Jag hatar beige, okej?

jälp så många arga ord om färgen beige vart är dagens ungdom på väg jälp :(

Jag hade på riktigt de underligaste drömmarna någonsin i morse. Ni vet den där sorten osammanhängande, korta, absurda dröm-i-drömmen-drömmarna när man pendlar mellan att drömma och att vara vaken och drömma fast man tror att man är vaken, och det pågår hur länge som helst och så vaknar man och är irriterad. I klass med feberdrömmar, fast utan feber. Såna drömmar hade jag.

Först drömde jag mycket tydligt att jag hade försovit mig och att klockan var två på eftermiddagen, vilket irriterade mig något ofantligt. Sen vaknade jag och insåg att det var två timmar tills jag skulle vakna. Så jag somnade om.

Då brakade psykosdrömmarna lös på allvar.

Det började med att jag var i närheten av mina föräldrars hus, fast besluten om att flyga till Barcelona bara för skojs skull. Efter lite diskussion med mina föräldrar (tydligen var det väldigt viktigt att jag hade två scoutskjortor med mig) klev jag på en slumpmässig buss mot Vällingby. Såhär i retrospekt inser jag att bussen avgick från fel sida av vägen, vilket jag tror förvirrade mig lite.

Sedan insåg jag att bussen var försvunnen, och alla säten svävade en bit ovanför marken medan de åkte fort fram längs vägen. Det var lite hisnande, särskilt eftersom jag satt längst fram. Jag försökte vända mig om för att se människorna som satt bakom mig, men jag lyckades inte av någon anledning. I den mån jag kunde se människorna i ögonvrån såg det ganska plastiga ut.

I ett osedvanligt ögonblick av lucid dreaming insåg jag att det som hände var en dröm, vilket jag förklarade för en bekant som plötsligt satt bredvid mig. Och, konstaterade jag vidare, om det som hände inte var verkligt måste jag på riktigt befinna mig någon annan stans. Hela den här biten är det mest underliga av allt eftersom jag ganska ofta inser att jag drömmer, men att jag i sådana lägen alltid lyckas väcka mig själv. Att det inte skedde i det här fallet gjorde det ganska besvärande.

Istället konstaterade jag att det här var korkat och absurt, och hoppade helt sonika av svävande sätes-bussen. För ett ögonblick stannade allt, och sen befann jag mig plötsligt tillsammans med en annan kamrat vid Arlanda, som var en affär i ett köpcenter.

Tyvärr hade Arlanda gått i konkurs, och vi noterade med frustration att man istället fick hämta ut sina flygbiljetter någon annanstans (det kan ha varit en matbutik). Dessvärre var även denna plats stängd på grund av konkurs, så vi gick in i en pappersbutik istället. Jag vill minnas att det hände något underligt där också, åtminstone var pappersaffären väldigt full med folk.

Därefter blir alla minnen väldigt luddiga, men drömmarna fortsatte på samma sätt i vad som kändes som en evighet, med korta stunder av medvetande till och från. Duktigt jobbigt var det. Hoppas jag inte har fått en släng av schizofreni.

Hursomhelst väljer jag att tolka drömmarna som ett undermedvetet tecken till att jag borde byta tillbaka till bloggens klassiska (dock mer rosa) tema.

Så jag gör det.

I fredags hade vi ett pinnbrödmöte med Hantlangarna, där vi strävade efter att skapa det PERFEKTA pinnbrödet.

När vi som bäst sitter vid vår improptueld och skapar pinnbröd ser vi på avstånd hur en kvinna promenerar med sina katter nära förrådets öppna dörr. Bara det är lite underligt. Vem promenerar med sina katter, om man inte har dom kopplade? Katter är inte djur som är beskaffade på så vis att de kan gå fot.

Sedan promenerar den ena katten helt sonika in i vårt förråd, trots ägarens ganska lama protester. Katter är inte sådana djur att de lyssnar på protester. Den andra katten följer efter och ägaren står handfallen kvar utanför och vet inte riktigt vad hon ska ta sig till, utöver att göra såna där kssksskss-ljud. Lyssnar katter verkligen på kssksskss-ljud? Och mer relevant, lyssnar de mer på kssksskss-ljud än på andra ljud?

"Vi har katter i vårat förråd", sade jag sakligt till N.

Det var en kort tystnad medan vi funderade på saken.

"Jaja, vi borde väl hämta ut dom" konstaterade jag, och vi reste oss och lämnade B för att vakta elden.

Kattägarinnen gav oss en förlägen blick när vi närmade oss förrådet.

"Vi räddar dina katter", sade jag artigt.

Hon svarade inte.

Vi gick in i förrådet, och en spänd stämning infann sig plötsligt. När man tar sig in i ett förrådet med saker och hyllor överallt vetandes att katter kan gömma sig precis var som helst krävs det en särskild sorts person för att inte uppleva situationen som en aning främmande och stressande.

Vi fick snart syn på den första katten, en svartvit och lätt överviktig sak. När den insåg vad som var på väg att hända tog den ett djärvt skutt upp på en hög med vad jag vill minnas var köksmateriel.

"Nejnejnejnej", utropade vi, och katten tog ytterligare ett skutt på det uppfällda locket till den enorma vedlådan. Den insåg snart därefter att detta inte var det bästa av drag, då det bildade en ganska kraftig och hal sluttning ner mot lådans botten, och den klamrade sig fast och jamade förskräckt.

Jag kom till dess undsättning och bar ut den till dess ägare likt en brandman som bär ut spädbarn ur eldshärjade hus, om än en aning mindre hjältemodigt och vältränat. Hon sa tack, men det var knappt.

Samtidigt hade N lokaliserat den andra katten (brunspräcklig), i form av en svans som stack fram under vår soffa.

För ett bittert ögonblick insåg vi hur *otroligt* jobbigt det skulle bli om katten bestämde sig för 1) jag tänker inte bli infångad, och 2) jag tänker inte lämna förrådet självmant. Med mängden hyllor, gömställen och skrymslen skulle katten kunna undvika oss bokstavligt talat för evigt, medan den livnärde sig på den rikliga mängd råttor som förrådet erbjuder.

Lyckligtvis besannades inte farhågan, utan när den insåg att den var omringad valde den att fly snarare än illa fäkta, och rusade ut ur förrådet.

Jag vet inte om ägarinnan sa något mer, eller bara mystiskt försvann i mörket.


Det var en sån där subkategori av absurda händelser där man inte förrän efteråt inser hur underligt det var, eftersom händelseförloppet besitter en viss subtil kvalitet. När det faktiskt skedde var vår inställning mest "aja katter i förrådet vi får väl hämta ut dom", och det var först långt senare vi kollektivt insåg att "vadfan. vi... jagade katter... ...i förrådet. för att någon var ute och... ...promenerade med dom......? uh"

Konstigt.


In other news fick jag ett B på min tenta. Hade kunnat hoppats på ett A, men jag kan inte alls vara besviken ändå.

In other other news, är det bara jag som stör mig något otroligt på den här bloggens nya färgschema? Det är rätt groteskt fult och menyn sitter på fel sida. Lustigt, med tanke på att jag från början valde den rosa orginaldesignen för att jag ansåg att den var mest gay och ful, men jag antar att jag lärde mig uppskatta den. Den passar Kontrabloggen rätt bra.


Language note: In swedish, the word "kattjakt" (cat hunt) is a sort of play on words, as it resembles the much more commonly used word "skattjakt" (treasure hunt). Therefore, it is funny in a very dry and not-really-funny sort of way.

Igår, den artonde september, fyllde Kontrabloggen två år! Och så händelserika två år det varit! Grattis Kontrabloggen!

Nu skulle jag egentligen om jag haft ork försökt göra en tillbakablick på alla de bästa inläggen i bloggens historia, men eftersom detta förutsätter arbete (och att bloggens historia innehåller bra inlägg), så firar jag istället med att byta till en jättemycket fulare (dock något mindre rosa) design! Hipp hipp huzzah!


jag önskar att jag kunde vara taktisk och sprida ut inläggen över en längre tid istället för att ha 100 inlägg samma dag, men det är inte mitt fel att saker händer samtidigt :(

Jag träffade Maria Wetterstrand idag när jag var i färd att rösta.

Vägen in till vallokalen var ett veritabelt gatlopp, då man var tvungen att gå genom en fålla som bildades av de ungefär 16 miljoner vallappsutdelare som ville ha uppmärksamhet. Längst bak, som kronan över i (alt. pricken på moset), stod Maria Wetterstrand och var trevlig.

"Vill du ha en lapp?", frågade vänsterpartisten som stod längst fram.

"Nej tack", svarade jag artigt och skyndade raskt förbi innan hon hann kasta gatsten på mig eller skicka mig till gulag.

"Men en sån här då?", frågade Maria Wetterstrand leende och höll fram en bunt med lappar. Jag uppskattade hennes ansträngning i att använda upplägget som vänsterpartisten gjorde, men inte tillräckligt mycket för att rösta på Miljöpartiet.

"Nej, men tack ändå", svarade jag med ett artigt leende (så att hon blev glad ändå) och gick in och röstade.


När jag kom ut igen var hon i färd med att vara dryg mot den moderata lapputdelaren.

"...ja, förra valet ledde ju Moderaterna med sju procent i mätningarna, men så vann de bara med två procent. SÅ DET SÅ >:(" sade hon ungefär.

Moderaten sa ingenting.

"VAR det verkligen så? :O" sa sossen.

Jag tyckte det var roligt och var lite fnissig hela vägen hem. Hon är en charmig typ, den där Maria.


In other news gillar jag att rösta. Det är inte bara känslan av att göra sin medborgerliga plikt och vara en del av det demokratiska systemet, det är även det härliga tävlingsmomentet. Man får rösta och sen gå hem och hoppas att ens lag vinner, och så är det rafflande. Lyckligtvis brukar jag alltid vinna :)

Idag är det val!



Glöm inte att rösta! (glöm inte heller att rösta rätt)

Najs paddling i helgen, lagom sliten nu. Vildmarken är alltid spännande, men vi hade oväntad tur med vädret och mina scouter var bäst som vanligt så det var chill. Fast alla djur bet mig.

PUNKTLISTA över djur som bet mig:

• Myggor
• Fästingar
• Scouter
• Gräsänder
• Lockespindlar

Ja, jag blev på riktigt biten av en lockespindel :( Det var en väldigt oväntad händelse, eftersom det ungefär aldrig hänt i lockespindlarnas och människornas gemensamma historia. Jag försökte vänligt flytta den från mitt liggunderlag med min hand, men den besvarade min välvilja med att sänka sina löjligt små tänder i min hud. Det kändes inte, men den satt mycket riktigt fast i min hand med käkarna medan den sprattlade med sina ben. I ren överraskning slängde jag ut den i skogen. Det var en ny upplevelse.

Ankbitningen var också ganska vetenskapligt intressant. Jag och V gled runt i vår kanot HMC Infallible och matade änderna med rosiner, och en av dom var smart nog att äta direkt ur min hand. Den bet mig varje gång, och jag noterade att den hade en blå fjäder på sig för att den var najs.

Dagen efter (det vill säga idag) satt jag och V på samma ställe och väntade på att alla skulle ta sig upp för Dödsforsen, när samma ankflock kom igen. Jag satt och höll fast oss i ett grund med paddeln för att inte driva iväg, när samma and som dagen innan (samma blå fjäder!) dök upp med sin flock och helt sonika bet mig i handen igen ett par gånger, trots att jag inte ens hade något gott i den. Jag gillar verkligen tanken på att jag lyckades lära Biteduck lektionen "Ibland har händer mat i sig alltså ska man alltid bita dom bara för att testa" :3

Det var även en harkrank som skrämde mig genom att nästan flyga in i mitt öga på morgonen :(

Det var en najs helg :D

En vacker dag var jag för ovanlighetens skull inne på MSN och hade följande konversation. Man kunde ha skrivit om den till normal blogginläggs form men jag orkade inte och det vore drygt att be min kamrat att göra det.

Alltså:

E säger (19:54):
hej

Kontrabloggsinnehavaren säger (19:54):
god dag

E säger (19:55):
jag måste bara kolla en grej med dig

E säger (19:55):
såhär:

E säger (19:55):
jag och 2 kompisar stod vid kth idag och pratade, nere vid stationsgrillen

E säger (19:55):
det var ganska många folk som gick, och ganska trångt

E säger (19:55):
jag stod approx 70cm från de andra

E säger (19:56):
tänk normalt prat-avstånd

Kontrabloggsinnehavaren säger (19:56):
mm

E säger (19:56):
sen kommer det en mycket korpulent gubbe som såg ut ungefär som en fisk i ansiktet

E säger (19:56):
mellan oss

E säger (19:56):
spänner ögonen i mig och säger

E säger (19:56):
"ENGAGERA DIG I KONVERSATIONEN DÅ!"

Kontrabloggsinnehavaren säger (19:56):
aaaaaaaaahahaha

E säger (19:56):
sedan går han barskt vidare

E säger (19:57):
jag vet inte ens hur det är möjligt att han är från den här planeten

E säger (19:57):
extremt länge sedan jag blev så totalt förbluffat av något någonsin

Kontrabloggsinnehavaren säger (19:57):
det var nog det bästa

Kontrabloggsinnehavaren säger (19:58):
skulle du själv vilja påstå att du var oengagerad i konversationen?

E säger (19:58):
tja, det var en kompis till min andra kompis som jag inte kände som stod med oss

E säger (19:58):
de hade inte sett varandra på ett tag och körde den här "ahaa vad gör du nu för tiden"-grejen

E säger (19:59):
men jag hade ju presenterat mig hövligt och så

E säger (19:59):
så det var inte som att jag stod och tittade åt ett annat håll

Kontrabloggsinnehavaren säger (19:59):
låter ju faktiskt inte som en engagerande konversation

E säger (19:59):
så visst, han hade en poäng, men jag står ju inte och avbryter dom i sin tjena-tjena-manöver

E säger (20:00):
eller gör man så? jag vet inte, jag är totalt förbluffad

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:00):
framförallt är det en otroligt underlig sak att säga/göra

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:01):
är ganska övertygad om att konversationsengagering inte är en sådan typ av oartig att man säger ifrån när man ser någon göra det

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:01):
-oengagering*

E säger (20:02):
fruktansvärt lol var det, och det som irriterar mig mest är att han har fastnat i mitt huvud

E säger (20:02):
jävla mästartrollgubbe

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:02):
undrar om han gör så ofta

E säger (20:02):
borde kartlägga den mannen

E säger (20:04):
om inte kth hade varit ett nöjesfält hade jag slagit mannen på käften

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:04):
: DD

E säger (20:05):
det var iaf så jag kände när han gick iväg

E säger (20:05):
man gör fan inte så

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:05):
hoppas han går hem till sin familj och berättar vid matbordet om hur förvirrande han var

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:05):
"he-he den där snubben sitter säkert och är jättekonfunderad fortfarande >: )"

E säger (20:05):
inte helt osannolikt

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:06):
din reaktion måste vara lite som när jag blev förvirrad av Förvirringsbruden

E säger (20:07):
var det när du satt vid plattan någonstans

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:07):
jag ska ha ett blogginlägg om det någonstans

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:08):
http://kontrablogg.blogg.se/2008/december/forvirringsbruden-ab.html

E säger (20:09):
hahahahahah

E säger (20:09):
ja

E säger (20:09):
det är ungefär en sådan förvirring

E säger (20:10):
men jag undrar, brukar man börja hålla engagerande konversationer mitt när 2 personer (varav 1 man inte känner) börjar återbekanta sig sedan sist de träffades?

E säger (20:10):
jag har alltid haft uppfattningen att det är oartigt

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:10):
jag instämmer

E säger (20:10):
bra

E säger (20:11):
då är det vi 1 - gubben 0

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:11):
man kan inte avbryta hela catch-upfasen

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:11):
jag undrar om jag borde vara lat och kopiera hela den här konversationen till ett blogginlägg

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:11):
för det känns som ett typiskt ämne för min blogg

E säger (20:12):
hahaha

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:12):
och framför allt som ganska ickeengergikrävande

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:12):
-g

E säger (20:13):
ja

E säger (20:13):
du har min tillåtelse iaf

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:13):
dåså

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:14):
: D

E säger (20:14):
byt möjligtvis namn på mig till Vän

E säger (20:14):
eller dylikt

Kontrabloggsinnehavaren säger (20:14):
jag låter aaaalltid mina källor vara anonyma


:D

Min födelsedag var mycket bra, tackar som frågar. (jag fick bl a en brödrost) Jag är nästan stor nu.

Igår fyllde även allas vår Baron von Gay år, ett så jämt tal som trettio, inte desto mindre. Det firades med en snusbra kväll i den kungliga huvudstaden. Vi blev inte snusfulla, men inte överdrivet jättelångt ifrån.

---------------------------- wall of text börjar här  ------------------

Alla dessa födelsedagar och dylika jubileum har fått mig att reflektera över vad konceptet "mogenhet" egentligen innebär. Det är lite lätt förbryllande ibland, det där. Jag har väl ungefär kommit fram till följande uppfattningar:

Vad jag tror de flesta är överens om är att mogenhet i grunden är orelaterad till personens fysiska ålder. Undantag är förstås barn som är tillräckligt små för att fysiskt sakna de grundläggande förutsättningarna för mogenhet eftersom deras hjärnor inte har utvecklats tillräckligt för att kunna hantera nödvändiga koncept. Det är förvånansvärt ofta man stöter på människor som är alldeles för unga för att uppvisa den mogenhet de är. Så även om det finns ett tydligt samband mellan ålder betyder det ofta mindre än man vill tro.

Vad jag också tror är att det inte finns något nödvändigt samband med vad man skulle kalla ett "moget beteende" och faktiskt mogenhet. Väldigt ofta så har människor som man vet bär på en stor mogenhet också en förmåga att bete sig väldigt barnsligt. (ibland gillar jag att inbilla mig att jag själv tillhör den gruppen) I huvudsak tror jag inte ett beteende man själv aktivt väljer behöver återspegla mer djupt liggande inre egenskaper. Beteendets mogenhet har inget att göra med personens mogenhetspotential.

Därmed får jag för mig att "mogenhet" mer än någonting annat är en fråga om perspektiv, och hur man ser sig själv i relation till omvärlden. Det skulle då helt enkelt vara förmågan att inse att världen inte kretsar runt en själv, utan hur man samexisterar med människor runt en i ett större sammanhang. I samband med detta följer förståelsen av hur alla handlingar har konsekvenser, hur unik man trots allt inte är, och att man faktiskt inte är bäst på allt oavsett vad ens föräldrar sa. Osv. Ibland kan man förstå att somliga ser mogenhet som något att undvika. Knappt konstigt att så många väljer att inte låtsas om den.

--------------- wall of text slutar här  ------------------------

Och som en vagt relaterad fråga diskuterade jag med några kamrater återigen kring sådana där enkla småsaker som man aldrig tänker på, enkla regler som man alltid tar för givet tills man kommer att tänka på dom och allt blir trasigt. Dagens fråga: hur man klär på sig.

Mina kamrater påstod att man på riktigt kan sätta på sig strumporna innan man sätter på sig byxorna när man klär på sig. Det måste vara det mest snusabsurda jag någonsin hört. Så kan man väl inte göra? Tanken är befängd.

Om någon av mina kära läsare har för vana att sätta på sig strumporna innan byxorna kan ni ju alltid skriva en kommentar och berätta om det, så att vi normala kan peka och skratta åt hur underliga ni är. Tack :)

Av ett rent sammanträffande promenerade jag förbi och råkade se slutet av Mona Sahlins sommartal.

Hon hade inga kattöron.

Hon var i vanlig ordning även ganska dålig.

"Förresten, går det bra om Sahlin inte har kattöron?"

Det är faktiskt en relevant fråga. Går det bra? Jag menar, i regel har man ju ganska liten möjlighet att påverka partiledares anatomiska egenskaper, så man brukar helt enkelt få finna sig i det. Resultatet blir lite som att fråga sig om det är okej att himlen är blå. Är det okej om Reinfeldt är skallig?

Nej, okej. Självklart ställdes den frågan mot en mycket logisk bakgrund, men jag såg den ur sitt sammanhang och insåg hur godtycklig och rolig den var. (En sån där sak som jag fnissade för mig själv åt ett tag)

Vid närmare eftertanke är väldigt många frågor väldigt underliga tagna ur sitt sammanhang. Till exempel: "har [din far] korta byxor?" Uppenbar fråga om man känner till dess kontext, fullkomligt absurd fråga om den skulle ställas till nästan vem som helst som inte känner till den.

Hela saken fick mig att fundera över hur imponerande människans förmåga att koppla saker som sägs till sitt givna sammanhang är, hur allt sägs i en given kontext med tidigare erfarenheter och gemensamma upplevelser etc. Ingenting konstigt med det, men det är en fascinerande sak som man inte funderar på så ofta. Åtminstone inte jag.


I andra nyheter har det varit en riktigt bra helg igen, varit ute och paddlat i vildmarken med min far. Mycket trevligt, tur med vädret. Stjärnfallen natten till lördag var även helt otroliga där ute, förmodligen bland det häftigaste jag sett. Man kunde praktiskt taget se glittret från svansen på vissa av dom. Nu är jag lite sliten med blåsor på händerna och alldeles för många myggbett, men det var det värt.

Jag kände att jag hade lust att skriva ett dåligt blogginlägg, däremot hade jag inget att skriva om. Lyckligtvis känner jag människor som kommer med goda råd, och gav mig idén att skriva om hur ingen i samhället har något att skriva om. (oj oj oj, så meta och ironiskt)

Att "ingen" i samhället skulle ha något att skriva om är förstås en genialisk överdrift, eftersom det i dagsläget sannolikt skrivs både mer minst lika bra saker som tidigare i mänsklighetens historia.

Däremot har det skett en otrolig förändring i synen på skrivandet, i samband med att det blivit enklare och enklare för människor att publicera texter och få dem lästa.

Utvecklingen har gått en bit framåt sen tiden då alla böcker skrevs för hand av munkar, så det är inte konstigt att kvantiteten av skrivna ord ökat, och därmed även andelen direkt ointressant white noise. När det krävdes pengar (och ofta förr i tiden därmed i regel utbildning) och kontakter för att få något skrivet följde det med en naturlig kvalitetskontrollsprocess. Ett undantag är förstås privata brev, men även dessa är riktat till en given mottagare och har en associerad kostnad. Internet har istället fört med sig den kostnadsfria masskommunikationen, som ögonblickligen kan gå ut till ett närmast obegränsat antal människor (överdrift, eftersom det finns ett begränsat antal människor med begränsad tillgång till internet) med minimal ansträngning och ofta helt utan kvalitetskontroll.

Och plötsligt blev skrivandet och uttryckandet ett självändamål. Samhället har ett oändligt behov av att skriva, uttrycka sig och bli sedda, men egentligen sitter vi alldeles för ofta utan något att skriva om. Är vi så bortskämda av vår förmåga att delge vår tankar för världen att deras innehåll har börjat förlora sitt värde? Det sägs att man aldrig kan uppskatta något som man fått gratis fullt ut. Kan det vara så att våra ord, tankar och mänskliga relationer är på väg att bli för billigare för vårt eget bäst?



Sådär i efterhand är den här texten ganska osammanhängande och säger inte så mycket intressant alls. Men det beror på att jag inte heller har något intressant att skriva om. Det påminner lite om det där Bra Inlägget jag skrev förut, fast sämre. Nåja.

tack M för idén btw :D

Om jag var en spindel skulle jag bara hänga i min tråd hela dagen :3

Det skulle vara väldigt bekvämt efter som hela min spindelkropp skulle vara ergonomiskt konstruerad just för att kunna hänga på obestämd tid i min tråd och bara ta det lugnt, så jag skulle aldrig bli trött i mina åtta ben. Det skulle vara ungefär som en otroligt bekväm hängmatta. Beroende på hur varmt det var skulle jag flytta min tråd mellan skuggan och solskenet så jag alltid kunde hänga i den optimala temperatur jag kände för. Sen skulle jag kunna ha ett flugfångarnät en bit därifrån som jag kunde kolla regelbundet och ta det lugnt i min tråd resten av tiden. Ibland skulle jag kunna snurra lite.

Om jag mot förmodan skulle tröttna på att hänga i min tråd skulle jag ha massa miniatyrsaker för spindlar. Jag vet inte om spindlar så att säga är "högerhänta", men jag hoppas att dom inte är det. För om de är ambidextriösa skulle jag kunna göra massor med häftiga saker. Jag skulle kunna vara bäst i världen på att spela på mitt spindelpiano som jag skulle ha, och jag skulle kunna skriva jättebra böcker jättefort på min lilla spindelskrivmaskin och samtidigt ha massa ben över för att göra andra saker så som att klia mig på mitt spindelhuvud och dricka spindelöl.

Jag skulle vara Den Bästa Spindeln :3