Kontrabloggen

Jag hade på riktigt de underligaste drömmarna någonsin i morse. Ni vet den där sorten osammanhängande, korta, absurda dröm-i-drömmen-drömmarna när man pendlar mellan att drömma och att vara vaken och drömma fast man tror att man är vaken, och det pågår hur länge som helst och så vaknar man och är irriterad. I klass med feberdrömmar, fast utan feber. Såna drömmar hade jag.

Först drömde jag mycket tydligt att jag hade försovit mig och att klockan var två på eftermiddagen, vilket irriterade mig något ofantligt. Sen vaknade jag och insåg att det var två timmar tills jag skulle vakna. Så jag somnade om.

Då brakade psykosdrömmarna lös på allvar.

Det började med att jag var i närheten av mina föräldrars hus, fast besluten om att flyga till Barcelona bara för skojs skull. Efter lite diskussion med mina föräldrar (tydligen var det väldigt viktigt att jag hade två scoutskjortor med mig) klev jag på en slumpmässig buss mot Vällingby. Såhär i retrospekt inser jag att bussen avgick från fel sida av vägen, vilket jag tror förvirrade mig lite.

Sedan insåg jag att bussen var försvunnen, och alla säten svävade en bit ovanför marken medan de åkte fort fram längs vägen. Det var lite hisnande, särskilt eftersom jag satt längst fram. Jag försökte vända mig om för att se människorna som satt bakom mig, men jag lyckades inte av någon anledning. I den mån jag kunde se människorna i ögonvrån såg det ganska plastiga ut.

I ett osedvanligt ögonblick av lucid dreaming insåg jag att det som hände var en dröm, vilket jag förklarade för en bekant som plötsligt satt bredvid mig. Och, konstaterade jag vidare, om det som hände inte var verkligt måste jag på riktigt befinna mig någon annan stans. Hela den här biten är det mest underliga av allt eftersom jag ganska ofta inser att jag drömmer, men att jag i sådana lägen alltid lyckas väcka mig själv. Att det inte skedde i det här fallet gjorde det ganska besvärande.

Istället konstaterade jag att det här var korkat och absurt, och hoppade helt sonika av svävande sätes-bussen. För ett ögonblick stannade allt, och sen befann jag mig plötsligt tillsammans med en annan kamrat vid Arlanda, som var en affär i ett köpcenter.

Tyvärr hade Arlanda gått i konkurs, och vi noterade med frustration att man istället fick hämta ut sina flygbiljetter någon annanstans (det kan ha varit en matbutik). Dessvärre var även denna plats stängd på grund av konkurs, så vi gick in i en pappersbutik istället. Jag vill minnas att det hände något underligt där också, åtminstone var pappersaffären väldigt full med folk.

Därefter blir alla minnen väldigt luddiga, men drömmarna fortsatte på samma sätt i vad som kändes som en evighet, med korta stunder av medvetande till och från. Duktigt jobbigt var det. Hoppas jag inte har fått en släng av schizofreni.

Hursomhelst väljer jag att tolka drömmarna som ett undermedvetet tecken till att jag borde byta tillbaka till bloggens klassiska (dock mer rosa) tema.

Så jag gör det.