Kontrabloggen

Efter mycket hårt arbete är Nonchalant Dragon Upstairs nya film äntligen klar, en remake av den gamla klassikern Prästsketchen.

Se den här.

Jag har hört att jag inte skrivit på länge. Förstår inte vad som menas, har inte gjort mycket annat än skrivit på så länge jag kan minnas. På den här bloggen? Nä.

Däremot har jag skrivit en mer eller mindre genialisk kandidatuppsats i nationalekonomi, "Jobbskatteavdragets effekter på sysselsättning och arbetskraftsdeltagande i en modell med endogent företagsinträde: En teoretisk analys". Jag är ganska säker på att det inte är riktig vetenskap om ens uppsatstitel inte innehåller ett kolon. Uppsatsen var av en så otroligt hög standard att sex av sju akademiker ansåg att den förtjänade ett A. Dessvärre var den sjunde akademikern vår examinator, så vi fick ett B då vår mikroekonomiska uppsats inte var tillräckligt makroekonomisk. Men jag är faktiskt oironiskt inte bitter. Däremot rastlös. Att övergå till att vara arbetslös akademiker efter en termins mer eller mindre intensivt uppsatsskrivande är en besvärande omställning. Har klättrat lite på väggarna sen i tisdags ungefär. Fast försiktigt, för att inte förstöra min inredning.

Men nog om tråkiga akademiska saker. I och med att jag nu praktiskt taget är en Pol Kand (redo att skriva insändare om saker jag inte vet något om) så är allt sådant för tillfället bakom mig. Jag skulle kunna redogöra för allt annat som hänt sen jag bloggade sist (tionde december förra året), men ingen bryr sig egentligen och ärligt talat minns jag inte det mesta (jag var i Skottland ungefär i februari, det var najs).

Däremot fick min retrospektiva blick på vad jag gjort det senaste halvåret (för det är ganska exakt ett halvår sen jag bloggade sist) att reflektera lite över konceptet identitet, och så vidare. Är jag samma person som jag var när jag skrev det där bra inlägget om min filosofiföreläsning? Uppenbarligen menar jag inte att jag skulle vara numeriskt different från den person jag var då eftersom både spatiotemporal och psykologisk kontinuitet är upprätthållen (ett halvår senare lönar sig min filosofiutbildning). Men i vilken grad har jag andra egenskaper nu än då? Uppenbarligen vet jag mer saker nu, och har fler erfarenheter än jag hade då. Men det är nästan omöjligt att jämföra hur mina synsätt och åsikter har förändrats sen dess, även om det är en fascinerande sak att reflektera över. Viktigast av allt: Är jag en bättre människa nu än jag var då? Jag hoppas det. Det är en skrämmande tanke att en vacker dag inse att man är en sämre människa än man var för några månader sen.

Se så mycket tid jag har att fundera på dumma saker när jag är arbetslös.


Sådär, ett mycket långt och mycket ointressant blogginlägg avklarat. Ses igen om ett halvår!


Jag skojade bara, jag ska aldrig överge er igen kära läsare. <3


(obs det där var förmodligen en lögn)


(dessutom har jag förmodligen inga läsare)

Utdrag ur mina föreläsningsanteckningar idag:


Absolut möjlighet: enhörningar, flygande grisar

Absolut omöjlighet: runda fyrkanter

Tidsmaskiner är kontroversiella


Hade alltså sista föreläsningen i Metafysik idag, på temat modalitet. Det var givande.

Lyckades även tydligen få till ett A på tentan i Värdeteori som jag hade för några veckor sen, till min stora överraskning. Kändes glatt. Praktiskt taget världsmästare.

Såg även Lars Ohly i tunnelbanan. Han tuggade tuggummi och verkade uttråkad. Jag gjorde den där grejen man gör ibland när man ser kända personer och kollar lite för många gånger på dom, inte för att man är så imponerad för att de är kända men för att man måste försäkra sig om att det faktiskt är personen i fråga och inte bara någon som liknar denne. Och så känner man sig lite korkad.

Jag hittade ett nytt favoritcitat i min Bra Citatbok imorse:

"Livet är en tragedi för de människor som känner, och en komedi för dem som tänker."

-Jean de la Bruyère


Och på tal om sägningar som är bra är även "framtidsfantasy" ett bra ord för att beskriva science fiction.

Många bra saker idag. Bra dag.

"Usch vad kallt det är."

"Helt orimligt kallt, är det."

"Och fyra månader till med sån här kyla, fy."

"Verkligen. Varför bor man ens i Sverige?"

"Eller hur. Våra förfäder måste ha varit efterblivna."

"Exakt. De kunde bosatt sig på något varmt ställe. Men näää."

"Korkat. Det är i alla fall bättre när det är såhär ordentligt kallt än när det är runt nollgradigt."

"Ja, det är sant. Finns inget värre än fuktigt luft som liksom blåser igenom alla kläder och all hud."

"Håller med. Det är nästan lika illa när det är för varmt förstås. När det är kallt kan man ju bara ta på sig mer kläder, när det är för varmt kan man inte göra så mycket åt det."

"Mm. Så länge man klär sig ordentligt och har varma skor fryser man inte. Det är okej så länge det inte är blött."

"Ja, slask är ju det värsta av allt. Snön är ju i alla fall fin att titta på."

"Precis. Den är fin så länge man inte behöver vara i den."

"Fin på avstånd."

"Ja."

"Usch, vad kallt det är."




Jag är villig att slå vad om att samtliga svenskar har konversationer som ganska exakt motsvarar denna, varje vinter. Men nu finns den i sin helhet på min blogg, så nu behöver vi inte prata om det igen. En sorts public service.

Nu var det länge sen jag skrev igen. Ni har hört alla mina förklaringar förr, så jag tänker inte skriva det igen.

Däremot har jag en ganska bra ursäkt åtminstone för den senaste veckan, eftersom jag inte haft tillgång till internet i mitt hem. Det var najs.

Jag skulle skriva saker om vad jag gjort, men här är en bild istället:

In other news fick jag mitt kinavykort av HSPM igår, det har nu en hedersplats i min vykortssamling. Lite imponerande att det bara tog 1 månad att skicka det från Kina, med tanke på hur lång tid post från södra Europa gillar att ta på sig. Tack HSPM! :D

 

Tack, F. Du är någon form av hemligt geni, tror jag bestämt.

Fånga den här!

Varning, livlinekastning

Jag mindes just att när jag vaknade i morse var jag tvungen att ta mig och stänga av min mobil som låg på skrivbordet, men både mina armar sov fortfarande.

Det var en underlig och lite besvärlig situation.

Hur sover man ens på ett sätt så att båda ens armar somnar?

Jag hade förstås övervägt att skriva ett inlägg om valet medan det fortfarande var aktuellt, men jag bedömde att det inte var fullkomligt i överensstämmelse med Kontrabloggens anda. Därmed överlämnar jag de seriösa analyserna till folk med engagemang, seriositet och en egen agenda. Mer givande är det istället att tala om de saker man minns i efterhand.

Ett av de stående intrycken från SVT:s valvaka är förstås Christian Luuks formidabla insats. Hans funktion: Att bara vara så jobbig som möjligt.

En av de bästa sakerna var Carl Bildts reaktion på Luuks närvaro när han anlände till studion och iskallt kommenterade: "Nu harrrr de verrrrkligen skrrapat i botten av lådan." Carl Bildt är en bra man.

Den stora valhändelsen är förstås SD:s inträde i riksdagen. Det mest unika med Sverigedemokraterna är deras ofelbara förmåga att locka fram det sämsta ur alla som är i närheten av dem, oavsett politisk färg. Det finns ganska många i Sverige som borde skämmas, och jag talar inte enbart om SD och deras väljare. Men det var inte min poäng, bara en övergång.

Det måste dock nämnas att inget jag sett inom politiken varit så motbjudande som Jimmie Åkesson och AIK-klacken. Schalalalala-Jimmie borde kanske ha nämnt för sina kamrater att det inte är en fungerande mediastrategi att vara fotbollshuliganer. Men det kanske är en svår sak att veta om man inte har en stor parlamentarisk erfarenhet.

På tal om politisk erfarenhet är en annan favorit när SD:s partisekreterare Björn Söder knappt tio minuter efter valresultatet gjorde uttalandet "Mona Sahlin hade varit en katastrof som statsminister, internationellt och nationellt." Vad är broar till för, om inte för att brännas? Man får ge honom några poäng för att han talar sanning, i alla fall. (fun fact: en google-sökning på "mona sahlin katastrof" gav ungefär 815 000 träffar)

För att återkoppla till den tidigare nämnda Christian "Botten på lådan" Luuk, så var hans möte med Schalalalala-Jimmie något av det mest rutinerade jag haft nöjet att beskåda. Han står, direkt efter ett av de mer upprörande valen i modern tid, med en av de för ögonblicket mest hatade männen i Sverige, i direktsändning. Och vad gör han? Han frågar om han vill ha en smörgås. Det finns många saker man kan säga om Christian Luuk, men att han inte är professionell är inte en av dem. (förutsatt att han inte såg till att Jimmie typ fick en smörgås med kiss på eller något för det vore fruktansvärt oprofessionellt)

Ohlys bestämda vägran att befinna sig i samma sminkloge som Åkesson var förstås en omedelbar klassiker, som jag inte vet hur mycket jag kan säga om. Det roliga med det är att det lika gärna skulle kunna vara en välplanerad mediakupp eller vanlig ilska, med tanke på Lars dåvarande rasande tillstånd ("rrr utomparlamentariska aktioner rrrrr") och track record vad gäller impulsiva handlingar i direktsändning.

Men det i mina ögon mest minnesvärda och underskattade ögonblicket var när Jimmie kommer in i studion direkt efter Ohlys diss, och med en djup suck och världens mest uppgivna röst säger "Jaha... ...det här börjar ju bra :("


På det hela taget var valet ganska korkat. Four more years!

Som ett led i mitt fortgående projekt att lägga ut Kontrabloggens innehåll på entreprenad till tolvåringar (med sikte på att helt kunna utfasa mitt eget skrivande till 2013) kommer här ett av de alltid lika uppskattade gästinläggen. Ni kan själva lista ut av vem, lite som en deckargåta.

Det handlar om färgen beige, och hur mycket man kan hata den.


Jag hatar beige. Det är en otroligt ful och tråkig färg.

Den är typ.. grå plus brun minus allt som är bra med färg. Så fort någon säger beige, blir jag.. typ sur. Surast av alla. Det är typ värre än att barnen i afrika dör av svält.

Svälten är fanimig prioritet två, färgen beige måste utrotas innan vi kan tänka på de stackars barnen. BEIGE ÄR FULT, DUMT OCH ONÖDIGT!

Det enda beige är användbart till, är möjligtvis att de klär ganska bra på spyor. Spyor är äckliga, så en äcklig och dålig färg förstärker hela känslan. Det är najs.

Men jag tycker fortfarande att lila är en mer najs färg på spyor (Jag har erfarenhet av lila spyor, ja..), för det är en så fruktansvärt dålig färg. Brun är den ända färgen som är nästan lika dålig, men den är inte i närheten.

Beige är fult.

Beiga kläder är fula, särskilt när folk har på sig dem i tv. När kameran zoomas ut, så att man ser hela deras kroppar, ser det ut som om de är nakna. Och det är pinsamt och dåligt.

Man ska vara naken, eller så har man kläder på sig. Det ska inte finnas något som heter "det ser ut som hon är naken."

Att vara naken i tv på riktigt är mycket ballare än att låtsas vara naken, genom att ha på sig beige. Gud vad jag hatar beige.

Det blir inte bättre av att alla tycker mitt hat mot beige är töntigt.. Jag menar, satans känslolösa känslofober.

Om en blogg har beige design, kommer jag nog lämna den direkt, om det inte är riktigt awesome. Och jag vet inte ens om det finns så awesome bloggar.

Beige är så äckligt, beiga böcker borde förbjudas, och de som trycker beiga böcker borde få brinna i helvetet.

För beige är fult.

Jag borde starta ett parti, -hata-beige-t-partiet (T finns bara med för att då kan man förkorta det HBT), och ägna mig att hata beige, som yrke. Det vore ganska så coolt, liksom, professionell beige-hatare. Låter ganska ballt egentligen.

Jag skulle bygga ett kontor HELT utan beige, och alla som jobbar där MÅSTE hata beige, och ingen får ha något beige med sig in. Beige borde förbjudas.

När jag ser beige, blir jag ledsen och sur. Typ, pms-sur. Jag blir typ arg på alla, och vill bara elda upp all beige färg i världen. Kan vi inte ordna ett beige-bål snart?

Beige är även en dum färg på det sättet, att den har ett väldigt fult namn.

Beige, beige, beige.

Jag hatar verkligen beige.

Jag hade en kompis som kunde säga beige så roligt, att jag nästan gillade beige. Men nu har han stuckit till en annan skola, och jag sjunker ner i fördärvet igen.

Går det att INTE hata beige, kommer jag kunna sluta?

Vem i helvete vet, jag har fan ingen aning.

Det enda jag vet är att beige är en rövslickande, skitjobbig, kuksugande, asäcklig, sämst färg, som jag hatar.

Jag hatar beige, okej?

jälp så många arga ord om färgen beige vart är dagens ungdom på väg jälp :(

Jag hade på riktigt de underligaste drömmarna någonsin i morse. Ni vet den där sorten osammanhängande, korta, absurda dröm-i-drömmen-drömmarna när man pendlar mellan att drömma och att vara vaken och drömma fast man tror att man är vaken, och det pågår hur länge som helst och så vaknar man och är irriterad. I klass med feberdrömmar, fast utan feber. Såna drömmar hade jag.

Först drömde jag mycket tydligt att jag hade försovit mig och att klockan var två på eftermiddagen, vilket irriterade mig något ofantligt. Sen vaknade jag och insåg att det var två timmar tills jag skulle vakna. Så jag somnade om.

Då brakade psykosdrömmarna lös på allvar.

Det började med att jag var i närheten av mina föräldrars hus, fast besluten om att flyga till Barcelona bara för skojs skull. Efter lite diskussion med mina föräldrar (tydligen var det väldigt viktigt att jag hade två scoutskjortor med mig) klev jag på en slumpmässig buss mot Vällingby. Såhär i retrospekt inser jag att bussen avgick från fel sida av vägen, vilket jag tror förvirrade mig lite.

Sedan insåg jag att bussen var försvunnen, och alla säten svävade en bit ovanför marken medan de åkte fort fram längs vägen. Det var lite hisnande, särskilt eftersom jag satt längst fram. Jag försökte vända mig om för att se människorna som satt bakom mig, men jag lyckades inte av någon anledning. I den mån jag kunde se människorna i ögonvrån såg det ganska plastiga ut.

I ett osedvanligt ögonblick av lucid dreaming insåg jag att det som hände var en dröm, vilket jag förklarade för en bekant som plötsligt satt bredvid mig. Och, konstaterade jag vidare, om det som hände inte var verkligt måste jag på riktigt befinna mig någon annan stans. Hela den här biten är det mest underliga av allt eftersom jag ganska ofta inser att jag drömmer, men att jag i sådana lägen alltid lyckas väcka mig själv. Att det inte skedde i det här fallet gjorde det ganska besvärande.

Istället konstaterade jag att det här var korkat och absurt, och hoppade helt sonika av svävande sätes-bussen. För ett ögonblick stannade allt, och sen befann jag mig plötsligt tillsammans med en annan kamrat vid Arlanda, som var en affär i ett köpcenter.

Tyvärr hade Arlanda gått i konkurs, och vi noterade med frustration att man istället fick hämta ut sina flygbiljetter någon annanstans (det kan ha varit en matbutik). Dessvärre var även denna plats stängd på grund av konkurs, så vi gick in i en pappersbutik istället. Jag vill minnas att det hände något underligt där också, åtminstone var pappersaffären väldigt full med folk.

Därefter blir alla minnen väldigt luddiga, men drömmarna fortsatte på samma sätt i vad som kändes som en evighet, med korta stunder av medvetande till och från. Duktigt jobbigt var det. Hoppas jag inte har fått en släng av schizofreni.

Hursomhelst väljer jag att tolka drömmarna som ett undermedvetet tecken till att jag borde byta tillbaka till bloggens klassiska (dock mer rosa) tema.

Så jag gör det.

Vi var ute igår och firade HSPMs (ni vet, min berömde vän som är med överallt i tidningar och radio) nära förestående resa för att åka och civilisera kinesiska barn.

Kvällen resulterade in en osedvanligt välfylld personmöteskvot (Kvarnen är alltid en underbar plats, på det sättet), med karaktärer som Mytomandörrvakten som alltid är inblandad i rättegångar, Rökningsfilosofen, och Aspergermannen i mjukbyxor. Den sistnämnde hade även ett osannolikt bonnigt dubbelnamn som jag inte kan minnas idag, och inledde en förklaring om vilken musik han lyssnade på med att förklara att han inte är bög. Jag gjorde även en mycket övertygande dialekt (Eskilstunamål?), vilket var roligt. Hela mötet med honom skulle nästan vara värdigt ett eget inlägg, om mitt minne av detaljerna inte varit en smula luddigt.

Det var en snusbra kväll i alla fall!

Vidare uppfanns följande nya ord:


färg|dyster adj.
Motsats till färgglad, karaktäriserad av mörka och/eller dämpade färger.

gerilla|drink s.
En drink med oväntat högt alkoholinnehåll i förhållande till dess smak, vilket orsakar en plötsligt och överraskande berusning. Se även: long island ice tea.

kultur|imperialist s.
Person som påtvingar sin egen (upplevt överlägsna) kultur på någon. Till exempel: HSPM i Kina.

social|extremist s.
Person med kraftigt avvikande sociala beteenden, vilket gör personens handlingar och tankesätt svåra att relatera till och förstå för andra.

socialt mjäll s.
En intetsägande person som är fullkomligt överflödig i ett givet social sammanhang.


Så det är bara att sätta fart och använda dom nu.



Hursomhelst. Ha det skitbra i Kina, HSPM! Luciafest när du kommer tillbaka! :D

I fredags hade vi ett pinnbrödmöte med Hantlangarna, där vi strävade efter att skapa det PERFEKTA pinnbrödet.

När vi som bäst sitter vid vår improptueld och skapar pinnbröd ser vi på avstånd hur en kvinna promenerar med sina katter nära förrådets öppna dörr. Bara det är lite underligt. Vem promenerar med sina katter, om man inte har dom kopplade? Katter är inte djur som är beskaffade på så vis att de kan gå fot.

Sedan promenerar den ena katten helt sonika in i vårt förråd, trots ägarens ganska lama protester. Katter är inte sådana djur att de lyssnar på protester. Den andra katten följer efter och ägaren står handfallen kvar utanför och vet inte riktigt vad hon ska ta sig till, utöver att göra såna där kssksskss-ljud. Lyssnar katter verkligen på kssksskss-ljud? Och mer relevant, lyssnar de mer på kssksskss-ljud än på andra ljud?

"Vi har katter i vårat förråd", sade jag sakligt till N.

Det var en kort tystnad medan vi funderade på saken.

"Jaja, vi borde väl hämta ut dom" konstaterade jag, och vi reste oss och lämnade B för att vakta elden.

Kattägarinnen gav oss en förlägen blick när vi närmade oss förrådet.

"Vi räddar dina katter", sade jag artigt.

Hon svarade inte.

Vi gick in i förrådet, och en spänd stämning infann sig plötsligt. När man tar sig in i ett förrådet med saker och hyllor överallt vetandes att katter kan gömma sig precis var som helst krävs det en särskild sorts person för att inte uppleva situationen som en aning främmande och stressande.

Vi fick snart syn på den första katten, en svartvit och lätt överviktig sak. När den insåg vad som var på väg att hända tog den ett djärvt skutt upp på en hög med vad jag vill minnas var köksmateriel.

"Nejnejnejnej", utropade vi, och katten tog ytterligare ett skutt på det uppfällda locket till den enorma vedlådan. Den insåg snart därefter att detta inte var det bästa av drag, då det bildade en ganska kraftig och hal sluttning ner mot lådans botten, och den klamrade sig fast och jamade förskräckt.

Jag kom till dess undsättning och bar ut den till dess ägare likt en brandman som bär ut spädbarn ur eldshärjade hus, om än en aning mindre hjältemodigt och vältränat. Hon sa tack, men det var knappt.

Samtidigt hade N lokaliserat den andra katten (brunspräcklig), i form av en svans som stack fram under vår soffa.

För ett bittert ögonblick insåg vi hur *otroligt* jobbigt det skulle bli om katten bestämde sig för 1) jag tänker inte bli infångad, och 2) jag tänker inte lämna förrådet självmant. Med mängden hyllor, gömställen och skrymslen skulle katten kunna undvika oss bokstavligt talat för evigt, medan den livnärde sig på den rikliga mängd råttor som förrådet erbjuder.

Lyckligtvis besannades inte farhågan, utan när den insåg att den var omringad valde den att fly snarare än illa fäkta, och rusade ut ur förrådet.

Jag vet inte om ägarinnan sa något mer, eller bara mystiskt försvann i mörket.


Det var en sån där subkategori av absurda händelser där man inte förrän efteråt inser hur underligt det var, eftersom händelseförloppet besitter en viss subtil kvalitet. När det faktiskt skedde var vår inställning mest "aja katter i förrådet vi får väl hämta ut dom", och det var först långt senare vi kollektivt insåg att "vadfan. vi... jagade katter... ...i förrådet. för att någon var ute och... ...promenerade med dom......? uh"

Konstigt.


In other news fick jag ett B på min tenta. Hade kunnat hoppats på ett A, men jag kan inte alls vara besviken ändå.

In other other news, är det bara jag som stör mig något otroligt på den här bloggens nya färgschema? Det är rätt groteskt fult och menyn sitter på fel sida. Lustigt, med tanke på att jag från början valde den rosa orginaldesignen för att jag ansåg att den var mest gay och ful, men jag antar att jag lärde mig uppskatta den. Den passar Kontrabloggen rätt bra.


Language note: In swedish, the word "kattjakt" (cat hunt) is a sort of play on words, as it resembles the much more commonly used word "skattjakt" (treasure hunt). Therefore, it is funny in a very dry and not-really-funny sort of way.