Kontrabloggen

I fredags hade vi ett pinnbrödmöte med Hantlangarna, där vi strävade efter att skapa det PERFEKTA pinnbrödet.

När vi som bäst sitter vid vår improptueld och skapar pinnbröd ser vi på avstånd hur en kvinna promenerar med sina katter nära förrådets öppna dörr. Bara det är lite underligt. Vem promenerar med sina katter, om man inte har dom kopplade? Katter är inte djur som är beskaffade på så vis att de kan gå fot.

Sedan promenerar den ena katten helt sonika in i vårt förråd, trots ägarens ganska lama protester. Katter är inte sådana djur att de lyssnar på protester. Den andra katten följer efter och ägaren står handfallen kvar utanför och vet inte riktigt vad hon ska ta sig till, utöver att göra såna där kssksskss-ljud. Lyssnar katter verkligen på kssksskss-ljud? Och mer relevant, lyssnar de mer på kssksskss-ljud än på andra ljud?

"Vi har katter i vårat förråd", sade jag sakligt till N.

Det var en kort tystnad medan vi funderade på saken.

"Jaja, vi borde väl hämta ut dom" konstaterade jag, och vi reste oss och lämnade B för att vakta elden.

Kattägarinnen gav oss en förlägen blick när vi närmade oss förrådet.

"Vi räddar dina katter", sade jag artigt.

Hon svarade inte.

Vi gick in i förrådet, och en spänd stämning infann sig plötsligt. När man tar sig in i ett förrådet med saker och hyllor överallt vetandes att katter kan gömma sig precis var som helst krävs det en särskild sorts person för att inte uppleva situationen som en aning främmande och stressande.

Vi fick snart syn på den första katten, en svartvit och lätt överviktig sak. När den insåg vad som var på väg att hända tog den ett djärvt skutt upp på en hög med vad jag vill minnas var köksmateriel.

"Nejnejnejnej", utropade vi, och katten tog ytterligare ett skutt på det uppfällda locket till den enorma vedlådan. Den insåg snart därefter att detta inte var det bästa av drag, då det bildade en ganska kraftig och hal sluttning ner mot lådans botten, och den klamrade sig fast och jamade förskräckt.

Jag kom till dess undsättning och bar ut den till dess ägare likt en brandman som bär ut spädbarn ur eldshärjade hus, om än en aning mindre hjältemodigt och vältränat. Hon sa tack, men det var knappt.

Samtidigt hade N lokaliserat den andra katten (brunspräcklig), i form av en svans som stack fram under vår soffa.

För ett bittert ögonblick insåg vi hur *otroligt* jobbigt det skulle bli om katten bestämde sig för 1) jag tänker inte bli infångad, och 2) jag tänker inte lämna förrådet självmant. Med mängden hyllor, gömställen och skrymslen skulle katten kunna undvika oss bokstavligt talat för evigt, medan den livnärde sig på den rikliga mängd råttor som förrådet erbjuder.

Lyckligtvis besannades inte farhågan, utan när den insåg att den var omringad valde den att fly snarare än illa fäkta, och rusade ut ur förrådet.

Jag vet inte om ägarinnan sa något mer, eller bara mystiskt försvann i mörket.


Det var en sån där subkategori av absurda händelser där man inte förrän efteråt inser hur underligt det var, eftersom händelseförloppet besitter en viss subtil kvalitet. När det faktiskt skedde var vår inställning mest "aja katter i förrådet vi får väl hämta ut dom", och det var först långt senare vi kollektivt insåg att "vadfan. vi... jagade katter... ...i förrådet. för att någon var ute och... ...promenerade med dom......? uh"

Konstigt.


In other news fick jag ett B på min tenta. Hade kunnat hoppats på ett A, men jag kan inte alls vara besviken ändå.

In other other news, är det bara jag som stör mig något otroligt på den här bloggens nya färgschema? Det är rätt groteskt fult och menyn sitter på fel sida. Lustigt, med tanke på att jag från början valde den rosa orginaldesignen för att jag ansåg att den var mest gay och ful, men jag antar att jag lärde mig uppskatta den. Den passar Kontrabloggen rätt bra.


Language note: In swedish, the word "kattjakt" (cat hunt) is a sort of play on words, as it resembles the much more commonly used word "skattjakt" (treasure hunt). Therefore, it is funny in a very dry and not-really-funny sort of way.