Kontrabloggen

Jag och HSM (vem annars ;<) kom till århundradets insikt för ett tag sen, så imponerande att jag kände mig manad att spara det till sitt eget inlägg (en av de största hedrar en insikt kan få).

Jag tror de flesta känner igen känslan man får av att umgås med en person, men känna att det är någonting man stör sig på med dom. Men man brukar aldrig kunna sätta fingret på det. De kan vara intelligenta, trevliga och roliga människor, men samtidigt känns det lite som ett ooljat maskineri att umgås med dom. Lite för många obekväma tystnader, en aning famlande efter samtalsämnen, en besvärande känsla av felaktighet. Inte det att man inte har något gemensamt med dom heller. Jag tror vi identifierade en viktig förmåga som vars frånvaro kan vara en viktig orsak till ovanstående:

Förmågan att prata om ingenting.

Det låter ganska korkat, men jag tänkte igenom alla de människor som jag utan problem kan kalla Bra Vänner, och samtliga av dessa besitter denna förmåga till en stor eller t o m mycket stor utsträckning. Omvänt insåg jag att många (de flesta) människor jag har svårt för saknar denna förmåga eller är dåliga på den, t ex pga tråkighet. Jag kan till och med bli ganska irriterad när man kommer på ett fint fullkomligt nonsensämne och personen man pratar med skjuter ner det med ett "mm okej" eller "jaså" (haha charm-S ;D). Ämnen som t ex om det är fysiskt möjligt att slå ut någons hjärna eller tänder som en erogen zon. HSM sa ett bra exempel, vilket var tur eftersom jag inte kom på något eget:

"Undrar om folk som bor där uppe på kullen har en hiss eller om de klättrar upp och ner varje dag"
"Ingen aning."

D:

Antar att det här är en sak som varierar från person till person, men för mig förklarar det något jag aldrig riktigt tänkt på tidigare. Jag gillar sånt.