Kontrabloggen

I ett enastående anfall av skapandeprocess (förmodligen anledningen till att det tagit så lång tid) har jag till och med i förväg antecknat långt i förväg att jag behövde skriva det här inlägget. Tack till universitetskamraterna för eran kreativa input.

Ämnet är i alla fall:

Den där jävla pratbubblegrejen i Metro. Ni vet, den där på det näst sista uppslaget innan tv-programmet. Jag förstår det inte. Hur kan den konsekvent vara så brutalt tråkig? Finns det någon sorts gräns på hur rolig ens pratbubbla inte får vara för att den ska ha en chans att komma med? Varför fortsätter de envist med sin tråkighetsstafett? Jag menar, sitter det inte någon stackare och gör den där grejen varje dag som vill ta livet av sin vid åsynen av sveriges folks bizarrt tråkiga pensionärshumor? Han är förmodligen för uppgiven för att säga ifrån vid det här laget. Men  seriöst, finns det någon överhuvud taget som roas av den mer än en gång på tio (för jag tänker inte förneka att det varit kul vid ett par tillfällen)? Många frågor, men inget enkelt svar. Och det där ska föreställa vår tredje statsmakt.